Jag läser i Aftonbladets nätbilaga om de två barn som för stunden är bosatta hos en svensk familj i Boden efter det att barnen hittats lämnade i en lägenhet för en tid sedan. Det ena barnet har grava handikapp, men har trots dem börjat finna sin plats genom trygghet och den försorg den svenska familjen ger dem.
Nu har Migrationsverket tagit beslut (om det än är tillfälligt stoppat) att barnen ska utvisas till Italien dit dem kom och fick uppehållstillstånd med mamman efter flykten från Eritrea.
Frågan många ställer sig nu är varför vi utvisar barn till ett land där det inte finns några släktingar? Frågan är bra ställd, men samtidigt finns det inte heller i Sverige några släktingar vad vi vet. En svensk familj tog på sig ansvaret och som jag har förstått, även vill behålla barnen och är då inte det mest humana att låta dem stanna? Kanske det är det bästa, men vad händer om mamman inom en tid dyker upp och vill "återfå" sina barn? Kan man neka henne det när hon inte är svensk medborgare och inte heller vad jag har förstått har uppehållstillstånd i landet? Frågorna är som ni ser många fler än svaren.
Sverige tar årligen emot ett stort antal flyktingar, människor som kommer hit av olika anledningar. Många av dem får uppehållstillstånd och anpassar sig bra i det svenska "systemet" medan andra inte lyckas lika bra. Förutsättningarna varierar inte bara utifrån härkomst utan även utifrån förmågan att lyckas anpassa sig, vilket människor oavsett ras och härkomst har olika svårt med.
Det stora problemet är enligt mig inte att Sverige har ett Migrationsverk som försöker göra sitt arbete, utan att Sverige har ett Migrationsverk som tar alldeles för lång tid på sig. Beslut som dröjer flera månader, ibland år innan de framläggs och skapar kaos i ibland fler än en människas liv. Här måste Sverige och Migrationsverket finna lösningar för att mer humant och så empatiskt det går fatta snabba beslut till gagn för samtliga inblandade.
Det är inte alltid lätt, information kan saknas och det blir väntetider när ibland fler människor än handläggare kommer till Sverige. Men borde vi inte kunna ha någon form av triagering, där beslut kan tas tämligen snabbt. Sätta upp kriterier i olika nivåer för vad, hur och när. Det är givetvis ingen garanti för lyckade bedömningar och kanske är det så att Migrationsverket trots allt gör ett bra arbete, för det är ju bara de fall som drar till sig medial uppmärksamhet som visar på felen. Eller är det så att fel också begås i det tysta, men att de människorna inte har eller hunnit få någon som kämpar för dem?
Det är inte lätt med flyktingpolitik. Sverige måste fortsätta att vara ett humant land, men vi måste även se till vår egen överlevnad. Men i just det fallet tycker jag inte att två unga eritrianska barn gör någon skillnad.
