Socialdemokratin och dess partiledare

Och så avgick han, Håkan Juholt finns inte mer som partiledare för det socialdemokratiska partiet. En gång för alla blev mediadrevet och den interna kritiken en politiker övermäktig. Han avgick efter en kort presskonferens i sin hemstad, en hemstad som besviket buade när han meddelade sitt beslut. Buade gjorde säkert många andra ute i vårt avlånga land medan andra jublade över att Juholts tid i det mäktiga rampljuset var över.

Hur många fel gjorde då denna man? En del, men garanterat inte många fler än andra politiker eller röstberättigade. För fel gör vi alla, det viktiga är bara att inte bli påkommen med handen i kakburken, vilket Juholt blev. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, höger, vänster eller något annat heller för den delen. Vi är alla människor och som sådana göra vi fel. Politiker bör väl kanske undvika de känsligare av fel, men samtidigt är det väl politiken vi väljer dem till och inte deras fel och brister.

I mitt tycke skulle dock aldrig Juholt blivit vald från början. En man med endast försvarspolitik på sin agenda och en röst och förmåga att förmedla känsla, sämre än den nyaste av alla de som i sexårsåldern börjar skolan. Juholt var gemytlig, men han var ingen partiledare och det var nog det som en gång för alla fällde honom. Fälld framförallt av det egna partiet, ett parti som för knappt ett år sen valde honom. Ett parti som stod utan riktig partiledare och där Juholt blev en i efterhand felaktig nödlösning.

Frågan nu är hur partiet ska agera. De interna striderna och viljorna att ha makt är lika stora som att hitta någon som verkligen kan bli en utmanare till den borgerliga politiken. En partiledare som blir viktigare än politiken för att verkligen kunna utmana. Idag är i många avseenden inte politiken det viktiga, utan hur den framställs till oss som väljare. Så frågan är om man behöver vara en duktig politiker, eller endast bra på att konfabulera ihop  det som man tror väljaren vill höra.

Jag hoppas att Socialdemokraterna hittar en person som kan bli den som tillsammans med Sjöstedt och Fridolin kan lyfta oppositionen till nya höjder inför valet 2014. För vi behöver en bred och hållbar politik och inte bara människor som låter majoriteten höra de dem vill i de olika situationerna....

Sjuksköterskor vs läkare

Just nu rasar en debatt om "rimliga" ersättningar för vårdpersonal som måste arbeta när ingen annan kan. Och i det här fallet handlar det om en så viktig dag som julaftonen. Sjuksköterskorna som blev tvungna att jobba fick 1 100 medan läkaren fick 15 000. Sjuksköterskorna skriker, Vårdförbundet skriker medan Läkarförbundet håller god min och anser det helt rimligt.

Nu ska vi dock skilja på äpplen och päron i just den här historien.
15 000 kronor är helt åt helvete fel om än personen är läkare. Finns inget läkaren gör eller har ansvar för som berättigar en sådan lön, men... Läkarförbundet har fått fram bra avtal och läkarna vet sin roll i det spel som pågår i landstingen. 1 100 kronor är för en sjuksköterska även det åt helvete fel, men åt andra hållet. Sjuksköterskan är givetvis värd mer i förhållande till vad hon gör och ansvarar för, men... Vårdförbundet fortsätter att skriva dåliga eller rent ut sagt värdelösa avtal med vad de kallar "lokala förhandlingsmöjligheter" något som aldrig fungerat, men Vårdförbundet frenetiskt håller fast vid. Dessutom är sjuksköterskorna mer plikttrogna och vet fortfarande inte riktigt sitt värde i samma spel som läkarna dominerar.

Ska vi få en förändring, måste Vårdförbundet en gång för alla lyckas med sina förhandlingar, landstingen måste förstå att all sjukvård kostar pengar och staten inse att det som är viktigast för landet är det som måste kosta. När alla förstår sin roll och även Kommunalarbetarförbundet inser detta, kommer det dels bli fler vårdjobb, vilket minskar arbetslösheten, samt ökar lönerna för dem som verkligen gör skillnad i vår vardag.

Marit Björgen, vår tids dopingmonster eller fulländad träningsnarkoman

Bilderna visar inte en kvinna utan nästintill ett monster med monstruösa överarmar. Armar som gör det omöjligt att förstå hur någon överhuvudtaget kan besegra henne, men som ändå sker då och då.

Och frågan som uppstår efter bilderna är om Björgen avsiktligt förlorar då och då för att inte skapa hybris kring sin person och kropp.

Finländarna går hårt åt Björgen och menar att man inte kan se ut på det sättet utan förbjudna preparat. Norrmännen hävdar givetvis motsatsen och frågan vem man ska tro på uppstår givetvis. Norrmän som skyddar sin idol likt inget annat eller en finländsk dopingexpert på det mer negativa sätet?
Frågan är inte enkel och svaret lär nog dröja till dess Björgen fastnar i en dopingkontroll, om det nu någon gång kommer att ske. För jag tror att de som dopar sig blir bättre och bättre på att dölja sina övertramp från allt vad sportslighet heter.

Björgen ser i mina ögon dopad ut, just för att mina ögon har svårt att se hur en kvinnlig skidåkare om än på elitnivå kan få sådana överarmar. Men inte därmed sagt "att" hon dopar sig, för det är inte jag rätt person att avgöra. Men visst ser hon dopad ut...

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets Jesus

Ja det är känslan jag får sedan Ohly nu lämnar över stafettpinnen till Jonas Sjöstedt. En partiledare som inte verkar ha några skelett i garderoben. Det enda Aftonbladet hittat är att han visst är skriven i ett moderatområde på Östermalm i Stockholm. Vi får väl hoppas att det inte blir fler skelett, så vi om möjligt kan få en kamp om riksdagspolitiken 2014.

För när Juholt nu går kräftgång behövs det det en stark medkandidat, vilket jag tror Vänsterpartiet kan bli. Jag tror även att Miljöpartiet med Fridolin kan ta hem en hel del röster om deras politik blir lite mindre fientlig i vissa avseenden och att de inser att vissa saker inte går att ändra förrän det finns likvärdiga alternativ.

Vänsterpartiet som alltid setts som ett rödvinsdrickande parti med palestinasjalar tror jag kan bli mer modernt med Sjöstedt i spetsen, om nu partiet vågar ge honom lite fria tyglar. För ytterst är det ju inte partiledaren som styr, ja om man bortser från Moderaterna då, utan det partipolitiska programmet. Och kan Vänsterpartiet enas med Sjöstedt så tror jag på ett riktigt starkt vänsterval 2012.

Jonas Sjöstedt har i flera år varit en favorit i min politiska syn om än jag inte helt delat den Vänsterpartistiska synen på politik. Men det gjorde jag inte heller när Schyman "styrde" Vänsterpartiet och ändå fick de i alla fall en röst av mig. Hur det blir 2014 återstår att se, för med åren har jag blivit mer partipolitisk än bunden till enskild partiledare eller ledamot.

Så jag ser med tillförsikt fram emot att få se om Jonas Sjöstedt kan bli Vänsterpartiets Jesus.

Ska Saade komma ut nu?

Det är väl kanske den största frågan efter Aftonbladets avslöjande om att Eric Saade och Molly Sandén går skilda vägar. Fler frågor är väl hur de två kan skaffa sig en bostadsrätt och skapa en framtid i den bistra verklighet våra "kändisar" lever i. Men visst är det bra att de satsar, för de är väl egentligen inte mer annorlunda än du och jag och vi satsar ju på våra relationer, som vi hoppas ska hålla.

Men i skymundan har det pratats om unge herr Saade, en lätt megaloman personlighet, som efter en hyfsad placering i Eurovision helt plötsligt tror han drar lika mycket publik som de stora artisterna. Men 1 500 tjejer och några få killar i åldern 9-12 år får knappast och kommer väl inte heller noteras i historieböckerna som det absolut bästa.

Men tyvärr är det väl lite så i vår värld. De unga artisterna har inte en chans, utan ska de ha en chans måste de hålla något år i skymundan och sen slå igen när de mognat på sig. Saade kan säkert lyckas med sin dansvänliga popmusik om han står ut med alla skriverier, skriverier som givetvis kommer att öka nu efter separationen och kanske till och med beröra de faktum som många tror att unge herr Saade gillar mer än tjejer.

Hans sexuella läggning spelar mig absolut ingen roll, för jag gillar inte hans musik. Sen får han älska vem han vill, för det gör många av mina vänner och en del sjunger till och med bättre än Saade själv. Molly hoppas jag reser sig ur detta och lämnar barnmusiken bakom sig, mognar och återkommer som en pånyttfödd Sanna Nielsén med lite mera bett i, då kan även Molly lyckas i den svenska musikdjungeln.

Vad i helvete är det med vissa föräldrar

Frågan är väl berättigad efter de två senaste artiklarna om två fantastiska pappor i vårt avlånga land. Den ena hotar eller lämnar faktiskt sin son drygt 7 mil hemifrån, när han efter en innebandyturnering väljer att åka från honom. Huruvida det är på detta sätt låter jag dock en stund till vara osagt eftersom det verkar finnas en hel del oklart i just den här historien. Men om den är sann, borde pappan verkligen få känna av ett ordentligt spöstraff.

Det andra fallet är mer uppenbart. Där sitter ju pappan häktad efter diverse icke normativa uppfostringssätt av sin dotter.

Fast jag undrar mer hur människor är funtade när jag läser dessa artiklar. Kan man verkligen vara så absurd att man ställer ut sitt barn på en kall balkong och låter henne stå där, oavsett för hur lång tid det är? Uppenbarligen. Men det jag räds mest över är hur många andra föräldrar som faktiskt fortfarande finns kvar där ute och som på ett fysiskt, psykiskt eller kanske både ock sätt förstör sina barn. Som förälder behöver vi ju inte låsa ute våra barn på en kall balkong för att skrämma dem eller skapa minnen för resten av livet. Det räcker egentligen med mycket mindre saker än så och det är nästa skrämmande sak i detta.

Det absurda är oftast greppbart på något sätt, vi låser inte ute våra barn. Men hur många andra gör det svårt för sina barn under en livstid? Även om vi alltid försöker göra allt rätt, så skulle nog någon kunna ställa både dig och mig mot väggen för saker vi sagt eller gjort, som kanske inte är rätt i någon annans ögon.

Barnuppfostran är inte lätt, men det är i alla fall mycket lättare än att använda en balkong eller en promenad över 7 mil som bestraffningssätt!

Julens reflektioner

Det var ett tag sedan nu, men tiden har gått fort och med tanke på att både jul samt nyår passerat så får Ni ursäkta den bristfälliga uppdateringen av bloggen. Jag kan villigt erkänna att jag missat massor med ämnen lämpade för den här bloggen, men det är väl så livet är. Amatörer, kändisar och andra mer eller mindre kända människor klarar sig därmed undan min intima granskning av dem.

Julen har hur som haver gått i den gröna gräsmattans tecken. Jag tror aldrig att jag har haft en sådan grön jul som denna. Visserligen gör inte gröna jular mig något, men jag lider med alla de skolbarn som haft ledigt och mest fått ägna tiden framför tv och dator, istället för att åka pulka och bygga snökojor.

Julen är inte heller den absolut bästa högtiden för mig. Det finns alldeles för mycket i det så kallade bagaget som gör julen till en ganska besvärlig högtid. Jag har dock under alla år på ett smart och sofistikerat sätt lyckats fira jul och ändå haft det bra. I år blev julen en helt barnfri jul, så när på en 18-åring, men det räknas inte tycker jag. Trots den lilla skaran så kunde vi unna oss god mat och dryck och det finns verkligen inget att klaga på när det gäller julen 2011.

Nästa jul, julen 2012 blir med allra största sannolikhet en mycket större jul, ja om nu inte arbete sätter käppar i hjulet. Med ett arbete som innebär tjänstgöring när som på dygnet och alla årets dagar, så kan jag ju faktiskt ha oturen att bli schemalagd under julens dagar. Jag har dock tidigare lyckats kringgå detta på ganska finurliga sätt, genom att jobba julaftonsnatten. För då får jag ju faktiskt hela julaftonen med familjen. Får se om det blir aktuellt med finurlighet även i år.

Julen är i alla fall över. Julgranen har förflyttats till gräsmattan utanför, där den under en tid får fortsätta att stå tillsammans med vår jultomte och resten av julen kommer väl så sakteliga att plockas ner allt vad tiden lider.

Julen 2011 läggs därmed till det privata arkivet.